Är detta framtiden eller är det bara en dröm?

Visst har vi alla någon gång haft en dröm så verklig att när vi vaknar tror vi att den har inträffat på riktigt? Framtiden är inte alltid förutsägbar, men med hjälp av drömmar, idéer och agerande kan vi alla uppnå den framtid som vi strävar efter. En liten idé kan vara början till något stort i framtiden. Samhället har mycket att erbjuda och vi har kommit långt med dagens teknik. Det som krävs för att vi ska kunna utveckla vårt samhälle och dess framtid är: nyfikna, samarbetsvilliga och optimistiska människor.

Solen sken starkt över den annars mulna himlen. Fåglarna sjöng och kvittrade, som om att det var modernaturs alldeles egna födelsedag. 
Jag och mamma klev in i bilen medan pappa lyfte upp mina rosa resväskor och lade in dem i bagageluckan. Mina föräldrar skulle iväg på olika jobbintervjuer i USA och de ville inte lämna mig ensam hemma under sommarlovet. Dessutom sa de att det skulle vara nyttigt för mig att få komma iväg till en stor stad och lämna lilla Halmstad bakom mig. 
Pappa satte sig glatt i bilen, som han alltid gjorde när vi skulle iväg, men konstigt nog var han extra glad just idag. Vi satte på oss säkerhetsbältena och mamma satte på radion. Jag lutade huvudet mot fönstret och blundade. Tänk att vara arton år på en sådan fantastiskt solig dag på väg till flygplatsen. Solen lyste genom fönstret och en mycket mjuk värme träffade mina kinder. De få träden och de många husen passerade vår bil, som körde fram långsamt på de otrafikerade vägarna. 

Jag öppnade ögonen och märkte att vi redan var framme vid flygplatsen. Värst vad tiden går fort när man drömmer sig bort. Vi klev av bilen, ut i den heta sommarvärmen. Pappa räckte mig resväskorna och mamma plockade fram min flygbiljett ur sin vinröda lilla handväska. Det var dags. Dags för nya steg, nya drömmar och förhoppningsvis nya steg närmre framtiden. Jag är vuxen nu, men fortfarande ung. Jag kramade om mamma och pappa hårt innan jag började gå mot gaten. Hemlängtan började redan att sprida sig i min kropp och tanken på att vara hemma i mitt lilla, trygga rum var otroligt lockande. Dock var tanken på att utforska Sveriges största stad ännu mer lockande. 

Flygplatsen var otroligt stor. Jag kände mig som en mus i en labyrint som letade sig till osten i mitten i den förvirrande slingergången. Jag måst ha sett förvirrad ut eftersom en värdinna kom fram till mig och undrade om jag ville ha hjälp. ´´Vad kan jag stå till tjänst med? ´´ Jag stirrade på henne så förvånad och vilsen att man hade kunnat se ett frågetecken dyka upp ovanför mitt huvud. Kvinnans röst lät mekanisk. Precis som om att jag stod och pratade med en robot. Jag gav henne min flygbiljett och hon hjälpte mig att hitta till rätt gate. Det gick inte att släppa tanken på att det till och med lätt metalliskt varje gång hon satte ner fötterna i golvet när hon gick. 

Resväskorna lämnade jag på löpbandet och mannen som satt bakom disken pekade mot den avdelningen jag skulle gå mot. Klockan var bara tre på eftermiddagen och jag var redan utsvulten. Jag gick bort mot avdelning B5 som mannen stelt hade pekat mot. Vad konstiga
människorna här kändes. Jag gick bort mot ett café för att köpa en macka, men något stämde inte. Jag tittade närmre för att läsa innehållsförteckningarna under mackorna bakom det tjocka glasfönstret. Det fanns inte en ända macka med kött. Dessutom var alla bröden mörka, vilket jag avskydde. Så jag köpte en flaska vatten istället, men vattnet låg inte i en vanlig plastflaska. Dessa flaskorna var gjorda av glas. Jag började tänka för mig själv, har jag bott under en sten på sistone? 

Väl inne i planet blev jag chockad. Aldrig hade jag sett ett så stort flygplan med fåtöljer till säten och vid alla fåtöljer fanns en liten tv. Jag tittade mig omkring och märkte att det inte fanns nummer på varken sittplatserna eller på min biljett så jag slog mig ner på ett slumpmässigt säte bredvid en ganska söt kille. Jag kunde inte se om han sov eller om han bara blundade. Han hade brunt, en aning krulligt hår och en liten näsa, som var en aning spetsig. Hans byxor var gjorda av skinn och hans skor var svarta, ganska lika ett par vanliga skateboard skor. Jag satte på tv:n och genast dök det upp flera alternativ av olika underhållningar, som jag kunde göra under flygets gång. Man kunde spela tv-spel på en inbyggd playstationkonsol, titta på vanlig tv och till och med lyssna på musik med hörlurar på. Hur hade mamma och pappa ens råd med ett sådant lyxigt flyg? Jag vände mig om och såg att den söta killen hade stirrat på mig hela tiden. Hans ögon var djupt mörkblå, precis som medelhavet. Han log mot mig och jag kände att jag rodnade grovt om kinderna. Jag skämdes och tittade ner. “Du ser rätt förvånad ut”, sa han och log ett leende, som genast fick mig att bli alldeles varm inombords. “Jag har aldrig varit på ett sånt här lyxigt flyg innan”, stammade jag fram. “Det här är inte så värst lyxigt jämfört med vanliga flygplan”, killen lade benen i kors och suckade. Jag tittade på skärmen igen och försökte leta efter något som liknade en muspekare, men hittade inget. “Om du vill välja nåt av alternativen så behöver du bara trycka på skärmen och förresten jag heter Jack”, den här gången var det hans tur att stirra mig rakt in i ögonen. “Vad heter du då?”, han log så där gulligt igen. “Elise”, sa jag nervöst. Det blev början till en nervös, men intressant konversation och innan jag visste om det var vi redan framme.

Jag klev ut ur flygplanet och kände iskalla vattendroppar träffa min hud. Marken var vit. Snön låg som ett iskallt vitt täcke över marken. Vad konstigt, det hade ju nyss varit sommar i Halmstad. Jag började frysa. Nu gällde det att hitta morfar så fort som möjligt. Jack gav mig skinnjackan som han hade haft på sig, som om han visste att det var snöoväder i Stockholm innan vi ens hade landat. Han stannade kvar på flygplatsen med mig, tills morfar skulle komma, men det gjorde han inte. 

Jag kände mig besviken. Morfar var min favorit av släkten och han fanns alltid där när jag behövde prata med någon. Den här gången kom han inte. En oroande känsla började att byggas upp i min mage och jag började tänka att något hemskt kanske hade hänt honom. Jag såg att Jack tittade på mig empatiskt. “Du kan följa med mig hem och så kan du ringa din morfar därifrån, om du vill?” Jag nickade och vi började gå mot ett fordon som liknade en moppe. Jag hade alltid drömt om att äga en egen moppe, men mamma och pappa skulle aldrig acceptera den tanken. “Tänk om något skulle hända dig?”, sa de alltid när jag klagade. 
Jack satte sig på moppen. Den var rätt liten och jag undrade hur vi båda skulle få plats. Helt plötsligt fäller han ut en extra sadel precis bakom sig. Jag fnissar och sätter mig bakom honom. “Håll i tajt!”, nästan skrek han innan ett högt brummande läte kom från moppen. Mina fötter lyfte från marken och jag fick genast panik och lade omedvetet mina händer runt hans midja. Det ryste i hela kroppen och jag fick panik för att helt plötsligt var moppen och vi i luften. Jag skrek till och Jack vände huvudet och tittade konstigt på mig. “Vad är det som händer?!”, stammade jag fram med panik i rösten. Aldrig hade jag sett en flygande moped innan. Jack bara skrattade åt mig. “Såklart att de kan!”, sa han alldeles förvånad över min reaktion. “Det vet väl alla nuförtiden?”, jag sneglade på honom fortfarande med benen dinglande i luften. “Vadå nuförtiden?”, sa jag med en argare röst. Det lät väldigt fånigt när jag sa det högt. “Har du bott under en sten eller?”, sa Jack och skrattade. “Lilla Elise, vi är i 2600-talet nu". Jag kunde inte tro mina öron. Hur hamnade jag ens här?! Min mage knöt sig ordentligt. Jag var otroligt exalterad och rädd på samma gång. Tusentals tankar virvlade i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände hur jag började halka av min sadel. Jack var snabb och tog tag i min arm och höll upp mig så att jag inte skulle trilla av. 

Jack saktade ner farten på moppen och vi stannade framför en stor vit villa. Jack hade haft koll på mig hela vägen till hans hus ifall att jag skulle få ännu en chock, visst verkade det komiskt, hela grejen, tänkte jag för mig själv. Moppen närmade sig marken och Jack tog tag i min hand för att hjälpa mig ner. Hans hand var varm och värmen spreds ut sig i min kropp och fick mig att bli lugnare. 

“Är det här verkligen 2600-talet?”, nu började jag att svettas igen. Jack flinade och började att fnissa. “Åh, lilla Elise, du måste ha hamnat i chock; men det stämmer helt klart att vi är i det årtal du påstår! ”utbrast han sedan ut i skratt. En ilska började att bubbla inom mig. Varför verkade allting så roligt för honom: Kanske är det jag som fantiserar? Alla tankarna började att cirkulera allt snabbare i mitt huvud och andningen blev betydligt tyngre och jobbigare. Jag tog ett djupt andetag och sedan blev allt svart. 

Jag vaknade upp med en extrem huvudvärk och torra ögon. Hur länge hade jag varit borta? “Hallå, vakna!”, rösten kändes bekant. Jag öppnade ögonen försiktigt i hopp om att jag bara hade somnat på det hårda golvet i mitt sovrum där hemma. “Du skrämde ju nästan livet ur mig!”, jag visste att rösten var bekant eftersom att det var Jack som satt på marken bredvid mig med händerna om mitt ansikte. Det var inte hemma i Halmstad. Jag var fortfarande fast i framtiden. “Säg något snälla!”,det var dags för Jack att få panik. “Uhm, ehh, vad heter du och vart kommer du ifrån?”. Jag skrattade för mig själv inombords. Om han bara visste. Mitt medvetande var aktivt och frågan han ställde var simpel. Jag visste att han bara frågade för att kolla om jag var vid medvetande. “Jag är från 1900-talet, 1998”.
Hur hamnade jag ens här? Det var en fråga som jag aldrig fick svaret på. Varje gång jag frågade Jack sa han alltid att det låg i ödets händer. 
Mamma och pappa blev ett vagt minne. Tiden gick och Jag tillbringade allt mer tid med Jack. Varje dag med honom var som en resa till en helt ny värld. Det fanns otroligt mycket att utforska i det så kallade Stockholm. 
Tiden gick och till slut gifte jag och Jack oss. Året var 2604 när jag fick mitt första barn. Jag grät inombords, även om jag var lycklig och hade en man som älskade mig, men jag saknade mina föräldrar. Tänk om de kunde se mig nu. 

Tanken slog mig just då jag satt och tänkte på mamma och pappa. Varför åker jag inte tillbaka till Halmstad?
Jack körde mig till flygplatsen med sin airbike. Jag kom ihåg första gången jag hade suttit på den. Det kändes som igår även om det bara var för fyra år sedan.

Inne i flygplatsen letar jag efter min gate precis som första gången när jag hör en metallisk röst bakom mig. “Vad kan jag stå till tjänst med?”
 
 
Av: Tina. J - SA18