Barndom - Ungdom

Telefonen ringer. Ringsignalen spelar andra versen av 50 Cents ‘’Outta Control’’ precis innan jag plockar upp telefonen. Claras namn poppar upp på skärmen och jag trycker på den gröna symbolen och hör Claras förväntansfulla röst.

-Hallå när ska vi dra?? Bussen går 20:43, säger hon.
-Kan inte du komma till mig då? Frågar jag, för jag kommer inte hinna blir klar.
-Men Emil är redan svinpackad, han har ringt mig tre gånger redan, skynda dig, utrycker hon tröttsamt.
-Jaja jag är klar till kvart över nio puss hej! Säger jag snabbt och lägger på luren innan jag hinner få ett svar av henne. Emil är killen som håller i festen vi ska till.

 

Jag och han är barndomskompisar och har känt varandra hela livet. Våra föräldrar brukar alltid berätta om när vi var tre-fyra år och var ‘’ett sött litet par som brukade vakta leksakshästar åt varandra’’ som de så fint uttrycker det. De tjatar hur gulliga vi var då och att vi säkerligen hade varit lika gulliga nu. Tröttsamt tycker vi, inte alls påstår de. Oavsett så har jag och Emil aldrig varit mer än kompisar, om man inte räknar dagis då, men det gör inte vi. Emil är den sortens kille som alla vill vara med, i alla fall alla på bondeskolan jag går på. Han är nämligen killen som alltid har fest, alltid. På något vis tillåter hans mamma honom det, och alkohol bidrar hon också med. Helt idiotiskt om jag får säga det själv, men kul för oss som får gå på festerna.

​

*21:23*

Vi står utanför Emils dörr. Mina händer känns redan torra efter att endast ha promenerat knappt en kilometer i minusgrader, det var väl inte långt, tänkte jag, men helvete vad jag frös ändå. 

-Kan vara för att du har kjol och bara ben, flinar Clara. Sa jag det där högt? Jag himlar ironiskt med ögonen mot henne och vi öppnar dörren och kliver in i huset. Det är ett välutrustat hus som är minst tio meter i tak, har ett svart-vitt rutigt golv med nyanser av.

-OH MY GOD KITTY!! Skriker Clara ut samtidigt som hon sätter sig på knä på golvet och omfamnar den lilla lurviga hunden. Jag undrar lite kvickt om inte hunden blir rädd för alla dessa påverkade människor och musiken – ja juste musiken. Samma låtar på repeat, varför är jag förvånad? De varvar alltid, och då menar jag alltid, med Snövit, Frej Larsson och rappare som blivit kända genom Soundcloud. Jag förstår inte hur en kan lyssna på samma musik om igen utan att tröttna till slut. Helt absurt för mig.

-Eyyy där är de ju! En vinglande Emil kommer fram. Han har en öl i handen och det ser ut som att innehållet mest lagt sig på hans kläder, hellre än att ha åkt ner i hans hals. Han kramar mig hårt, utan att överdriva. Hans blick är frånvarande, som om han var i en annan värld själsmässigt. Jag undrar om han ens fattar att det var mig och Clara han just kramade om.

-Aj Emil släpp förhelvete, du kväver mig, skrattar jag. Jag ska inte ljuga, det var lite roligt att se honom så borta. Jag måste säga att han var otroligt underhållande. Han trillade konstans,
från stolar, soffor, han trillade till och med när han satt upp på golvet, hur det nu är möjligt. Dessutom somnade han överallt, och även i sömnen omfamnade han sin Absolut Vodka flaska som sitt eget barn. INGEN fick röra.

Vi går längre in i huset. Jag ser bekanta ansikten vart jag än vänder mig. Vid köksbänken står två tjejer jag gick i mellanstadiet med. De räknar till tre och tar sedan en varsin shot. De ser båda alldeles för packade ut. En av tjejerna ser mig och springer fram. Hon omfamnar mig som om vi varit vänner hela livet och utbrister ‘’åh är du här Linn!!’’. Jag ger henne en stel kram tillbaka och ler lite.

-Är du full? Skrattar jag och innan hon hinner släppa mig så snubblar hon in i killen bredvid och mumlar något till honom istället. Jag går vidare, obrydd. Vid det här laget hade jag tappat bort Clara och kollade runt lite för att se om jag hittade henne. Jag går tillbaka till hallen och tar höger till tvättstugan där jag lämnade min väska med drickan. Jag drar upp dragkedjan och tar fram Zaranoff flaskan. Den är genomskinlig med blå etikett. Jag tar upp den och lägger den på golvet bredvid. Under har jag lagt två Redbull som jag tänkte blanda spriten med. Precis när jag ska lägga ner de bredvid vodkaflaskan stannar upp. Jag tänker på artikeln jag såg på Facebook där rubriken löd ‘’15-åring avliden efter att ha blandat alkohol och energidricka’’ och innehöll information om en pojke som hade fått alkoholförgiftning och blandat med energidricka så hade hans hjärta stannat, eller något. Jaja, dör jag så hade jag i alla fall roligt, tänker jag och reser mig upp med drickorna i famnen. 

*22.45*

-Ett, två, tre kör! Ropar Clara och vi tar en shot allihop, jag Clara och de tre andra killarna som är i köket just då. Jag känner av mina kräkreflexer som kommer upp efter jag fått i mig alkoholen. Faan vilken äcklig eftersmak! Jag snubblar till och börjar gapskratta. Jag känner Claras arm runt min mage som hjälper mig hålla hållningen uppe. 

-Linn, Clara! Ska ni med ut och ta en cigg eller? Ropar Victor som var en av killarna vi just hade druckit med. Jag och Victor kände inte varandra så bra, förutom att vi har varit på samma fester några gånger. De enda gångerna vi pratar med varandra är just på fest, när vi båda varit dyngraka. Han var dessutom bara 16, alltså ett år yngre än mig. Vi kollar knappt på varandra i skolan. Då låtsas man som att man inte vet vem den andra är fram till nästa fest, för då vet jag att vi kommer skratta och ha kul ihop igen.

Tanken på att röka just nu fick mig dock att vilja få upp allt jag precis druckit, men så dum som jag är kilar jag fram till honom och vi går ut ur den stora ytterdörren vi hade kommit in i. Ute sitter redan fyra killar bredvid dörren. En av killarna sitter på en solstol och de andra på vanliga utestolar. Killen på solstolen har en cigarett bakom örat, han försökte alltid leka tuff. Stolarna är formade som en halvcirkel med ett bord i mitten. En av killarna reser sig upp och tar upp något vitt ur fickan och lägger på bordet. Jag förstår direkt vad det är, rullpapper. På bordet ligger det små, små bitar av något som ser ut som ihoptryckta små pappersbitar som har blivit doppade i vatten och sedan torkat. Det är tre mörkgröna bitar på bordet, och killen som står upp tar ciggen som varit bakom hans öra och börjar riva av pappret på den. Då inser jag att han inte bara försökte leka tuff, han var tuff, och alla visste om det. Mitt i hela processen inser jag inte att jag fastnat med blicken och vaknar till av att.

Victor petar till mig på armen och räcker fram en cigarett. Jag tar emot den och sätter den i munnen, tålmodigt väntar jag tills han lyckats tända sin och tar sedan emot en ljusblå tändaren. ‘’BIC’’ står det med svart text i en gul liten ruta. En sådan här tändare hade alla. Den kunde man köpa på bensinmacken som låg bara några hundra meter från skolan i området vi bodde. Jag drog tummen mot den och försökte få liv i den. Mina fingrar var så otroligt kalla. Tillslut fick jag en låga i den och kunde tända ciggen. Jag tog ett djupt bloss och kände tobaken i mina lungor. Det tog inte lång tid innan jag kände mig illamående och snurrig i huvudet. Under tiden som jag hade rökt min cigarett så hade killarna hunnit rulla klart jointen, eller ‘’jollen’’ som de kallade det. 

-Eyy Linn din knarkis ska du ha eller? Frågade en av killarna. Varför de kallade mig knarkis var jag lite osäker över, jag brukade bara röka tobak, och jag har för den delen heller aldrig knarkat. Jag säger artigt nej och snubblar in i huset igen och försöker leta upp Clara.

Jag lunkar ostadigt fram till hallen och måste ta tag i väggar och människor för att hålla balansen. Jag kollar omkring och ser Clara i en av kökslådorna. Hon springer fram till mig, klart och tydligt full, och utbrister:
-Linn jag har så jävla ont i huvudet!
-Men kan vi inte kolla efter en ipren? Säger jag till henne, med rösten full av empati. Någonstans långt inne, innanför den fulla fasaden jag har, så får jag för mig att man inte borde blanda läkemedel med alkohol. Jag frågar närmsta person, som råkar vara Emil, och han får fram ett flummigt svar:

-Nej ehm hallå ta intee det, tänk om Sofie dör? Vem fan är Sofie tänker jag, men han har nog bara blandat ihop namnen. Jag tar beslutet om att inte låta Clara ta en ipren, jag vill inte riskera att något händer och Clara dör eller att mina föräldrar hade fått reda på att jag var full, det hade varit snäppet värre. Victor ser oss och kommer fram. Han var nog den enda någorlunda nyktra personen på hela festen. Clara fiskar upp något ur kökslådan.

-Åh kolla jag hittade ipren! Ropar hon och försöker trycka ur kartan ur paketet. Jag kollar på Victor och han ger tecken att det är okej, hon kommer inte dö av en ipren. Jag nickar och vänder mig om mot honom. Clara lägger tabletten i munnen och tar ett shotglas som hon fyller med vatten och dricker upp. Jag börjar känna mig ännu sämre till mods än vad jag gjorde tidigare och lämnar köket för att gå upp till Emils rum på övervåningen. Jag tar mig sakta upp för trätrappan och stödjer mig på räckena som är på sidan. När jag kommer upp är Emils sovrum till höger. Jag tar tag i det kalla handtaget på den äggvite-färgade dörren och öppnar försiktigt den på glänt, bara så att jag kan smygtitta in i rummet för att försäkra mig om att det inte är någon som har sex där inne, för det hade varit pinsamt. 

Jag smyger in i det mörka rummet, utan att tända lampan, och lägger mig på rygg på sängen. Jag stänger ögonen och jag känner att jag faller. Jag blundar hårdare och försöker få den känslan att försvinna. Det är helt tyst i rummet och allt jag kan höra är röster utanför och avlägsen musik, så avlägsen att jag inte kan avgöra vad det är för låt. Rösterna hörs i rummet som är bredvid. Jag hör Emil skratta, sen hör jag ett sniff-ljud, som om någon drar något genom näsan. Hur mycket huvudet än snurrar så kopplar jag att killarna i rummet
bredvid drar kokain genom näsan. Emil, älskade Emil. Han som jag delade napp med när vi var små. Han som brukade vakta min gunghäst åt mig om jag inte var närvarande för att se till så att ingen tog den ifrån mig. Han som alltid fanns där för mig när jag mådde skit. Alla gånger jag gråtit och inte velat leva längre har hans trygga armar funnits där för att krama mig, en axel att luta mig mot. Jag visste att han knarkade, men jag förstod inte riktigt i vilken grad. Det kändes så ofattbart att killen jag brukade springa runt i blöja med nu satt i rummet bredvid mig och tog kokain. 

*00:15*

-Linn, hallå vakna jag behöver dig! Victor skakar liv i mig. 

-Va vad är klockan? Vad händer? Frågar jag sömnigt och lutar huvudet mot kudden. 

-Det är Clara... Hon beter sig fett konstigt.. hon har inte tagit något, det lovar jag! Jag höll koll på henne hela kvällen.

-Men va var är hon? Jag reser mig upp med Victors hjälp och vi går ut ur sovrummet. Festen är fortfarande i full rullning även om det ser ut som att det är några färre än innan jag somnade. Vi går ner för trappan och jag ser direkt någon som står och dansar till ‘’Sexy Bitch’’ som en galning. Personen hoppar runt och tar stöd på folks axlar. Hen hoppar upp på soffan och springer runt.

-CLARAAAAA! Skriker jag från botten av mina lungor. Jag får en del blickar, men det spelar ingen roll, musiken var ändå högre än vad jag kunde skrika. Hon hör ändå inte. Jag börjar tappa tålamodet. Jag går med raska steg mot soffan med Victor hack i häl. Jag tar tag i hennes arm och hon vänder huvudet mot mig och dansen hon utövade stannar upp. Jag kollar henne rakt in i ögonen och hon kliver ner från soffan. Det är något frånvarande i hennes blick. Som att hon ser mig men samtidigt inte. Hennes pupiller är så vida att jag inte ens kan uttyda den blåa irisen som annars syns så tydligt. Hon börjar skratta. ‘’Vad fan är det med henne’’ viskar jag till Victor samtidigt som Clara försöker slita sig loss från mitt grepp.

-Tabletterna! Utbrister Victor, och han springer till köket. Jag drar med mig Clara till lådan hon hade hittat iprenen och snart inser vi att det inte alls var ipren hon tog. ‘’MORFIN’’ står det med stora blåa bokstäver på den vita förpackningen. 

-DÖDSFARA, bör ej brukas med alkohol, läser Victor paralyserat. 

-Vad fan ska vi göra nu? Utbrister jag förtvivlat, samtidigt som jag känner någon dra ner min arm mot golvet. Clara trillar mot marken. Hon ser medvetslös ut och jag slänger mig över henne för att se så hon andas. 

-VICTOR, gråter jag, ring ambulansen.

​

Av: Tina  Trosic